När man tycker om att fotografera

publicerat i Fotografi - Blandat, Personligt, Äventyr;
 
Jag pratade med en gammal skolkamrat igår, en människa jag inte mött på flera år. Han frågade vad jag gör nu för tiden, och jag berättade glatt att jag snart går på tjänstledighet och flyttar till USA ett år. Jag berättade att jag ska studera fotografi så att jag kan bli fotograf.

"Jaha" säger personen "gillar du att fota? Gör du det nu också?".
Vad svarar man på det? Ja, om man vill bli någonting så tycker man ju uppenbarligen om det mer eller mindre. Och det vore ju himla dumt att inte prova på det man ska studera i förväg. Jag menar, du lär dig engelska innan du väljer att bli engelskalärare. Du gillar matte innan du bestämmer dig för att bli professor i Matematik. jag har aldrig mött någon som sagt; jag tycker det här är jättetråkigt, så jag tänker lägga ner en massa tid och pengar på att få hålla på med det på heltid.

Men ja, det kanske bara är jag.
 
I alla fall det här med foto. För det är ingen lätt branch. Det finns grymt många duktiga fotografer där ute, hobby, amatörer och proffs. Det är liksom ingen bransch man väljer om man garanterat vill ha ett jobb. Det är en branch man väljer om man brinner, eller i alla fall glöder, för sitt ämne.
 

När det är 100 dagar kvar

publicerat i Fotografi - Blandat, Fotografi - Makro, Personligt, Vårbilder;
 Jag tror att det är 100 dagar kvar nu. Hundra dagar innan jag sätter mig på flyget. Hundra dagar och hundra nätter. Är det mycket eller lite? Det finns så mycket jag vill hinna med. Så mycket jag vill hinna göra, så mycket jag vill hinna skaffa. bara 100 dagar kvar innan jag lämnar den svenska Västkusten för Kalifornien.

Jag är inte nervös för att resa. Jag är inte rädd. Det ska bli ett äventyr och jag längtar efter att få kasta mig ut. Jag längtar efter att falla. Efter att se om det blir lika spännande och roligt som jag förväntar mig. Jag längtar efter att studera fotografi. Jag längtar efter att få se vart vingarna kommer att bära mig.
 
Så jag räknar dagarna. Bara hundra kvar nu.
Om hundra dagar står jag på Arlanda med tre turkosa väskor och undrar vad i helvete jag givit mig in på.
 
Bilder från 2013
 

När man fångar ögonblicken

publicerat i Fotografi - Landskap, Personligt, Vårbilder;
Överallt sväller och brister knopparna. Det är så vackert. Jag är så glad över det dåliga vädret: annars hade det varit riktigt jobbigt att gå till jobbet nu. Om några dagar står hela världen i blom. Jag älskar våren!
 
Jag börjar tröttna på att vänta, tröttna på att längta. Juli kommer inte fortare bara för att jag vill det. Jag hittar på så mycket att sysselsätta mig med att tanken på att åka iväg nästan blir irriterande istället! Det finns så många jag vill hinna umgås med, så mycket jag vill göra. Varenda ledig dag planeras noga! Samtidigt som det måste finnas lite utrymme. Om solen kommer fram, vill jag springa ut. Lägga mig på backen och titta på Blåsipporna och Vitsipporna som täcker marken. Ställa mig på tå och lukta på äppel- och körsbärsblommorna.
 
Juli kommer när juli kommer. Jag tycker nästan att tiden går för fort. Vart tar dagarna vägen? Alltför snart är det dags att packa väskorna och flyga iväg mot en annan kontinent. Mot USA och nya äventyr. Men först, är det dags att gå till jobbet.
 
Ha en fantastisk söndag!
 
Bilder från förra året
 

När snubblade över en familj

publicerat i Fotografi - Stadsmotiv, Fotografi - Svartvitt, Göteborg;
 
Jag var inne i stan tidigare i veckan. Gjorde lite ärenden och vandrade gata upp och gata ner och svor för mig själv över vädret. Det var kallt och grått och molnen hotade att släppa sin nederbörd vilket ögonblick som helst. Jag gick omkring med händerna i fickorna, pratade i telefon och betraktade världen.
 
Tillslut, när samtalet nästan var över och jag kände att jag avslutat alla mina ärenden, kom jag ihåg att jag hade kameran i handväskan. Med ett gammalt minolta 80-200mm på. Så jag tog upp den och fyrade av några bilder. Gick genom min favoritdel av Göteborg med headsetet på. Och det blev lite gatufoto. Just på den där gatan råkade jag gå bakom den allra sötaste av små familjer. jag hade inga planer på att fota dem, egentligen tog jag sikte på en intressant figur som satt i ett hörn och fikade. Men jag vågade inte riktigt ta den bilden. Och varje gång jag riktade kameran åt den personen passade han på att flytta sig lite så att det jag vill efånga försvann. och medan jag väntade på just det rätta ögonblicket, fotograferade jag den lilla familjen.
Jag tog bild på dem när de steg in i gränden. Och medan dem befann sig där.
Men medan jag tog bilderna såg jag inte ens att det var samma familj.
Men det såg jag efteråt.
En så vacker liten familj
<3
Hoppas att dem hade en fantastisk dag!
 

När man drar in till stan

publicerat i Fotografi - Blandat, Fotografi - Stadsmotiv, Göteborg;
 Åh, idag kommer jag att tillbringa hela dagen i stan. Jag kommer att vara på en kurs på järntorget och sedan gå tvärs över torget på fotofika. Det är grått men mitt hjärta är fyllt med solsken. Jag har bara 445 bilder kvar att gå igenom från fotograferingen i helgen. Så det får väl bli nattens projekt! Finns det något mysigare att gå omkring i sakta mak inne i stan och betrakta sysslorna, vardagsaktiviteterna...?
 
Kreativ exponering?
 

När man känner sig som en fågel

publicerat i Fotografi - Blandat, Inredning;
Jag känner mig som en fågelunge. Liten, men redo att prova mina vingar. Jag känner för att bara kasta mig ut och fångas av vårvindarna. Våren betyder förändring. 2013 var året då jag vågade bygga mig ett par vingar. 2014 är året då jag kastade mig ut för att pröva dem.
 
Den 23 juni flyger jag på riktigt.
Söta småfåglar från Nille. 19,90kr/styck.
 

När man besökte tranorna

publicerat i Vårbilder;
 
Jag gick upp tidigt för att möta gryningen, men den kom inte. Bara ett grålila sken, mjuka skuggor nästan lika formlösa som molnen högt, högt ovanför oss. Jag anlände nästan prick klockan sju. Efter att ha kört lite fel eller lite rätt eller kanske bara en liten omväg.
 
 
Det var jag och två andra bilar. Fyra-fem pensionärer som pratade ivrigt med varandra om hur mycket tranor det var och hur nära dem var jämfört med hur det varit under deras förra besök vid Hornborgasjön. Jag stod där och tyckte att avståndet var gigantiskt.
 
Så jag gick igen. Gick iväg bort över ängar och fält. Över åktrar och bäckar. Bara för att se det vackra landskapet. Då och då kom dem flygande över mig. Stora, graciösa.
 
 
Det var magiskt, trots vädret.
 

Trots objektivet.
 
 
 

När man vaknade klockan tre på natten

publicerat i Fotografi - Blandat, Vårbilder, Äventyr;
 
Ibland känner man helt enkelt för att fånga dagen. För livet är ingenting som väntar på dig, det är som ett tåg; det rullar på och vill du hänga med får du kanske till och med hoppa på i farten. Klockan ringde tre på morgonen en helt vanlig torsdag. Kvällen innan hade jag suttit på ett möte med fotogruppen och då började man prata om tranor.
 
Så medan jag satt där insåg jag, att jag inte skulle ha möjlighet att se dem i år. Och nästa år är jag inte hemma. Förra året var det en fantastisk upplevelse och jag har längtat efter att göra ett återbesök. Men tranorna väntar inte. De samlas vid Hornborgasjön, dansar och flyger vidare. Dem bryr sig föga om ifall jag jobbar eller inte.
 
Så jag bestämde mig i rask takt att åka dit dagen därpå. Fånga soluppgången och ha en fantastisk dag. Så min klocka ringde tre. Jag hade knappt sovit. Adrenalinet pumpade och jag hade vaknat en gång i timmen, nästan skuttat ur sängen och tänkt "är det dags nu?!". 02:59 ringde äntligen klockan. Och halv fyra rullade bilen bort. Från Göteborg längs E20. 
 
 
Men vet ni? Det är inte särskillt smart att vara alltför spontan. Man kanske borde kolla väderleksrapporten ibland. Och kartan. För hade jag gjort det hade jag ju vetat att det skulle bli regn. Och jag hade sluppit missa avfarten och köra en halvtimmes omväg. Och kanske hade jag sluppit köra runt hela sjön om jag kollat upp att jag skulle till Trandansen, och inte Hornborgasjön. Det sista är nämnligen ett fågelcenter, visserligen väldigt fint, men inte en enda trana inom synhåll.
 
Men intet ont som ine för något gott med sig. Medan solen gick upp hamnade jag vid Gudhems kyrka. Jag skulle egentligen bara vända, när jag fick syn på valvet.
 
Det var så tidigt på året att inga skyltar satt i hållarna. Jag hade velat läsa texten som är avsedd att sitat där. Nästa gång. Men istället parkerade jag bilen och vandrade runt i den gamla ruinen. Först var den mörk, och inne bland väggarna dröjde natten kvar en stund. Men medan jag vandrade omkring bland skuggorna tog ljuset makten och solen bröt nästan igenom sitt täcke av grå moln då och då.
 
Ruinen var stor, och den var vacker. Med valv och små innegårdar. Ett gammalt kloster. Och en vacker grav vars innehavare antagligen vilade under sin egen avbild. Så pinad av väder och vind att det vackert utformade ansiktet var oigenkänligt. Men det var ändå vackert. Jag stod länge intill hans grav och kände den frid och det lugn som vilade över ruinen.
 
Vetskapen om att man står intill någons grav gör så. Den lugnar mig. Jag måste liksom bara stanna en stund. Hedra. Kanske är det för att vi undviker gravar, att vi skiljer dem från livet. Kanske är det därför man skapat en bild av att man vid en grav måste sakta ner, visa respekt. Hedra. Genom att undvika döden och de döda skapar vi en mystik kring det hela. Därför blir gravar någonting läskigt på natten.
 
Jag stod intill honom och funderade på vem han varit. För utan de där lapparna som saknades i sina hållare blir han anonym i sin katakomb, lika anonym som någon under en vanlig gravsten vars namn man inte är bekant med. Kanske låg han inte ens kvar där. Graven var ju gammal. Men graven var så vacker att bara dess uppenbarelse väckte fantasier och idéer och fylld emig med kreativitet.
 
 
Nåväl. Jag blev lite kär i den där ruinen. Jag tog nog mer bilder på den än vad jag tog på tranorna senare på morgonen...
 
Men, var det inte tranor jag skulle berätta om? Jodå! Jag ville bara säga att jag körde fel först och råkade hamna i en gammal klosterruin. Efter ungefär en timme vid en främling grav klev jag faktiskt in i bilen igen. Såg mig längtansfullt om en sista gång... och sedan styrde jag iväg mot Trandansen och tranorna...
 
Och mer om det i nästa inlägg!

När man fyllt kameran med bilder & öronen med ljuva toner

publicerat i Fotografi - Blandat, Äventyr;
Jag hade en fotografering med två duos igår, Fru Salt och trubadtrubaduren Toffe som bildat team med en av fruarna. De spelar på fantastiska instrument och de lockar fram de mest fantastiska toner. Man vill bara dansa när man hör dem.
 
Och nu sitter jag här och dricker kaffe och te medan jag lyssnar på en helt annan typ av musik och beundrar deras instrument än en gång. Det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss, vi kom inte in i lokalen där vi skulle vara och fick köra till Trollhättan istället. Vi hamnade tillslut på en vårdcentral. Det ni! Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle fotografera på en vårdcentral. Men jisses, så kul det var!
 
Jag önskar mig en studio. Jag önskar mig det så innerligt att drömme får hjärtat att vibrera. Vi får se vad som händer när jag kommer tillbaka från USA. Men först, redigering av gårdagens bilder... en sak i taget!
 
Musik är nog det vackraste som finns!