När veckan nästan är slut

Så var den sista veckan innan jag börjar skolan över. Det har varit en intensiv och händelserik vecka! Jag tog dessa bilder i söndags, när det var varmt och luften darrade av sommar. Livia var trött och vi väntade på att sambon skulle bli klar med middagen. Hon var hungrig och minsta motgång fick tårarna att spruta, så jag försökte muta henne med en persika. Det gick jättebra. Tills bara kärnan var klar och hon slängde den i sanden, så jag gick in och slängde den.
Men hon minns ju saker nu. Förstår så mycket! Tårarna sprutade och hon var så arg över att jag gick in med hennes frukt! Inte hjälpte det att jag förklarade att den var slut och att det var middagsdags snart... men tillslut lyckades jag muta henne med något av de allra roligaste hon vet. Sin docka. "Bebis", som hon oftast kallar den. Den ska med överallt och för det mesta är hon så snäll mot den. Ska pussa och krama den. Sedan rätt som det är kastar hon den all världens väg eller kommer gående med den hållandes i ena foten. Då brukar jag och sambon titta på varandra och säga: nej, hon kommer inte få hålla lillasyskonet än.
Just den här fina kvällen skulle dockan tydligen åka traktor. Traktorn har hon ärvt av kompisens son. Det är en av de få plastföremål jag inte har hjärta att göra mig av mig med, just för att hon fick den av en femåring som var så ivrig att hon skulle ha den. Fastän sitsen är lite sprucken. Jag tänker att den får tjäna ut sitt liv hos oss.
Men att klättra upp på traktorn med dockan i famnen var lite överkurs och oj, så arg hon blev när det var svårt! Inte fick jag hjälpa till eller ta dockan heller. Hon har blivit så bestämd! Säger "NEJ!" och slår bort ens hand om hon inte vill ha hjälp. Skam den som ger sig. Tillslut listade hon ut hur man skulle göra. Jag försökte rädda mina rosor, som hon backade in i med traktorn under sina försök att komma upp.
Rosorna har jag ett evigt krig med. De angrips av en svamp som är svår att bli av med, så jag kanske aldrig får några buskiga rosor. Men de är väldigt fina när de är avskalade också. Flera av buskarna ska flyttas till altanen sen nästa sommar. Det blir en jätterabatt där.
Jag tror förresten att Livia ärvt sin fars lockar. Han var inte så lockig som barn men någon gång efter fem tog det fart och idag har han underbara, gyllene korkskruvar. Livias hår är silkeslent och har börjar locka sig nu när det blir längre. Det ska bli spännande att se om det blir lockigt eller självfall. Lika rakt som mitt blir det i alla fall inte. Det är så häftigt med barn, att se hur dem utvecklas och vem de tar efter i utseende och intressen. Vem de blir, sin egen lilla unika människa. Livia är så extremt rolig nu, pladdrar och leker och tänker. Det känns som att hon lär sig nya saker varje dag. Idag lärde hon sig att säga "bläää" och sticka ut tungan.
Hon kommunicerar så bra nu, pekar och säger till, nickar och skakar på huvudet, säger "nej" och "mm" och många ord på engelska och svenska. Hon gör oftast som man ber henne om man motiverar henne med beröm och applåder. Hon gör nästan vad som helst för applåder. Kanske blir det en liten artist. Hon leker mer och mer med andra barn och med Hollie. Hon kastar glatt Hollies boll (ca 1,5 meter, ibland inser inte ens Hollie att den kastats) och vill leka med alla barn hon träffar. 
Hollie förresten kommer hem inatt med sin husse. Han har varit och parat henne! Så har vi tur blir det valpar i höst. Hon var i alla fall väldigt villig och gillade hanen. De började gnälla bägge två när de fick syn på varandra redan i bilarna. Det är aningen tidigt, men jag har för mig att Hollie haft korta löp så det finns i alla fall en chans! Just på grund av parningen åkte jag och Livia hem från fastlandet på onsdagskvällen medan sambon och Hollie kommer hem med kvällsbåten idag. Imorgon fotograferar jag ett bröllop, troligtvis årets sista.
Vi lever verkligen det liv jag drömde om så mycket när jag satt i studentrummet i USA. Vi har vårt gulliga lilla hus som vi sakta men säkert gör vårt. Vi har fantastiska djur och en helt otroligt fin dotter. Drömjobbet och nu börjar jag en drömutbildning. Jag skulle vilja påstå att hållbarhet mot byggnadsvård är ett stort intresse som jag ser fram emot att utveckla och använda när vi bygger garage samt tillbyggnad på vårt hus. Jag hoppas kunna jobba deltid med byggnadsvård och deltid med foto i framtiden. Jag och sambon pratade om livssyfte häromdagen och jag har mitt. Jag vill göra världen vi lever i aningen bättre. Jag kanske inte kan uträtta massor, men det jag gör, vill jag göra bra. Kan jag sköta om och ta hand om gamla byggnader, se till att återbruk blir en större del av byggindustrin och renoveringar, känner jag att jag kan se mina barnbarn i ögonen om sextio år. Jag vill bevara den här världen underbar för Livia och hennes framtida syskon såväl som eventuella efterlevande. Jag tycker verkligen att vår värld är fantastisk. Men vi håller tyvärr på att förlora den.
Livia är en förebild. Hon lär sig så mycket nytt varje dag. Så varför ska jag intala mig att jag redan vet och kan det jag behöver? Det finns så mycket mer. Sedan tänker jag inte låta mig skuldbeläggas över det jag inte lärt mig än. Jag kommer alltid kunna göra bättre. Som plastbantningen. Jag har tyckt att jag gjort medvetna val. Jag har bara inte varit medveten om allt jag inte visste. Nu är jag medveten om att jag inte vet, men att jag är i början av en lång process.
Lilla, vackra tokfia. Om du bara visste hur mycket du inspirerar mig att bli en bättre människa. För din skull, för min egen och för hela vårt samhälle. Om du bara är en promille så stolt över mig som jag är över dig, så kommer varje svettdroppe och varje tungt beslut att vara värt det. För varje liten småsak du lär dig blir jag så lycklig och löjligt stolt och imponerad över. Så ödmjuk. För du får mig att inse hur mycket vi alla kan, och hur mycket vi alla kan lära. Om vi bara vill och vågar.
 
Scrolla ner mot det förflutna