När vintern så sakta ger vika

Det här är en av mina absoluta favorittider på året. När vintern sakta ger vika för våren. När snön börjar smälta bort, knopparna börjar synas och snödropparna tränger fram ur jorden och lyser grönt och vitt mot den bruna marken. Nu när snön smällt undan lite kan man gå i skogen igen. Det var så tråkigt när snön var som djupast; man orkade inte gå så långt. Men Hollie går alltid tio gånger längre än jag, helst i snön, så för henne spelar det inte så stor roll. Jisses, jag kan inte förstå att den här hunden inte funnits i mitt liv i ett år än. Hon är en så självklar del av min själ och min tillvaro.
Jag är så stolt över hur min sambo har varit med henne. Han, som aldrig haft hund innan, har tagit det på största allvar och är riktigt duktig med henne. Jag är så stolt över min lilla familj. Fast den där kattungen skulle behöva lära sig ett och annat av sin "syster", då han, medan jag och Hollie pulsade i snön, öppnade pastapaketet och hade roligt med pastan. Han hittar på en del bus, den där katten. Det ska bli skönt när han väl är kastrerad och får gå ut, så att han kan göra av med mer energi.
 
Idag har jag legat dålig större delen av dagen, och då har han varit underbar. Legat på min bröstkorg och sovit, spinnandes av välbehag. Då älskar man honom helhjärtat och bottenlöst och glömmer bort hur jobbigt det är att hårbanden försvinner, att pastan öppnades eller att örontopsarna har lekts med över hela golvet. Vad vore livet utan djur? Jag är så glad att jag har mina "små". 
Och nu är våren på gång, om än med några små baksmällar i form av frost och snölingor.
Scrolla ner mot det förflutna