När man besökte tranorna
Jag gick upp tidigt för att möta gryningen, men den kom inte. Bara ett grålila sken, mjuka skuggor nästan lika formlösa som molnen högt, högt ovanför oss. Jag anlände nästan prick klockan sju. Efter att ha kört lite fel eller lite rätt eller kanske bara en liten omväg.
Det var jag och två andra bilar. Fyra-fem pensionärer som pratade ivrigt med varandra om hur mycket tranor det var och hur nära dem var jämfört med hur det varit under deras förra besök vid Hornborgasjön. Jag stod där och tyckte att avståndet var gigantiskt.
Så jag gick igen. Gick iväg bort över ängar och fält. Över åktrar och bäckar. Bara för att se det vackra landskapet. Då och då kom dem flygande över mig. Stora, graciösa.
Det var magiskt, trots vädret.
Trots objektivet.
jättevackra bilder. älskad de rosa nyanserna i bilderna !