När Annie...

Ibland känner man helt enkelt för att fånga dagen. För livet är ingenting som väntar på dig, det är som ett tåg; det rullar på och vill du hänga med får du kanske till och med hoppa på i farten. Klockan ringde tre på morgonen en helt vanlig torsdag. Kvällen innan hade jag suttit på ett möte med fotogruppen och då började man prata om tranor.

 

Så medan jag satt där insåg jag, att jag inte skulle ha möjlighet att se dem i år. Och nästa år är jag inte hemma. Förra året var det en fantastisk upplevelse och jag har längtat efter att göra ett återbesök. Men tranorna väntar inte. De samlas vid Hornborgasjön, dansar och flyger vidare. Dem bryr sig föga om ifall jag jobbar eller inte.

 

Så jag bestämde mig i rask takt att åka dit dagen därpå. Fånga soluppgången och ha en fantastisk dag. Så min klocka ringde tre. Jag hade knappt sovit. Adrenalinet pumpade och jag hade vaknat en gång i timmen, nästan skuttat ur sängen och tänkt "är det dags nu?!". 02:59 ringde äntligen klockan. Och halv fyra rullade bilen bort. Från Göteborg längs E20. 

 

 

Men vet ni? Det är inte särskillt smart att vara alltför spontan. Man kanske borde kolla väderleksrapporten ibland. Och kartan. För hade jag gjort det hade jag ju vetat att det skulle bli regn. Och jag hade sluppit missa avfarten och köra en halvtimmes omväg. Och kanske hade jag sluppit köra runt hela sjön om jag kollat upp att jag skulle till Trandansen, och inte Hornborgasjön. Det sista är nämnligen ett fågelcenter, visserligen väldigt fint, men inte en enda trana inom synhåll.

 

Men intet ont som ine för något gott med sig. Medan solen gick upp hamnade jag vid Gudhems kyrka. Jag skulle egentligen bara vända, när jag fick syn på valvet.

 

Det var så tidigt på året att inga skyltar satt i hållarna. Jag hade velat läsa texten som är avsedd att sitat där. Nästa gång. Men istället parkerade jag bilen och vandrade runt i den gamla ruinen. Först var den mörk, och inne bland väggarna dröjde natten kvar en stund. Men medan jag vandrade omkring bland skuggorna tog ljuset makten och solen bröt nästan igenom sitt täcke av grå moln då och då.

 

Ruinen var stor, och den var vacker. Med valv och små innegårdar. Ett gammalt kloster. Och en vacker grav vars innehavare antagligen vilade under sin egen avbild. Så pinad av väder och vind att det vackert utformade ansiktet var oigenkänligt. Men det var ändå vackert. Jag stod länge intill hans grav och kände den frid och det lugn som vilade över ruinen.

 

Vetskapen om att man står intill någons grav gör så. Den lugnar mig. Jag måste liksom bara stanna en stund. Hedra. Kanske är det för att vi undviker gravar, att vi skiljer dem från livet. Kanske är det därför man skapat en bild av att man vid en grav måste sakta ner, visa respekt. Hedra. Genom att undvika döden och de döda skapar vi en mystik kring det hela. Därför blir gravar någonting läskigt på natten.

 

Jag stod intill honom och funderade på vem han varit. För utan de där lapparna som saknades i sina hållare blir han anonym i sin katakomb, lika anonym som någon under en vanlig gravsten vars namn man inte är bekant med. Kanske låg han inte ens kvar där. Graven var ju gammal. Men graven var så vacker att bara dess uppenbarelse väckte fantasier och idéer och fylld emig med kreativitet.

 

Nåväl. Jag blev lite kär i den där ruinen. Jag tog nog mer bilder på den än vad jag tog på tranorna senare på morgonen...

 

Men, var det inte tranor jag skulle berätta om? Jodå! Jag ville bara säga att jag körde fel först och råkade hamna i en gammal klosterruin. Efter ungefär en timme vid en främling grav klev jag faktiskt in i bilen igen. Såg mig längtansfullt om en sista gång... och sedan styrde jag iväg mot Trandansen och tranorna...