När man fikat med fotografer
Det var fotofika igen i torsdags. Lika roligt den här gången som första. Och efter en regnig dag tog jag bussen bortåt. Men synen som mötte mig fick mig att ramla ur vid en hållplats för tidigt. För jag kunde inte låta bli. Ett fantastiskt, rosagult skimmer, hade lagt sig över staden. Och det regnade men jag sprang ut och ställde mig där, log som en dåre och tog bild efter bild och bara fortsatte le. Från öra till öra gick det där leendet. Människor bara tittade på mig när dem gick förbi, och jag log mot dem också, så att dem log tillbaka lite blygt.
Lycka är att ha en kamera och att få hålla den i händerna. Att se någonting som gör att hela ens hjärta skriker. För att det är så vackert. Och i den där solnedgången, fick jag syn på dem. Årets första videung!
Oredigerade bilder. Direkt från hjärtat eller minneskortet.
Lycka är att ha en kamera.
Och med videungarna i minnet och våren i sinnet vandrade jag mot Cello på Andra Lång, där vi skulle samlas. och vi blev många, fjorton eller något. En härlig kväll på alla sätt och vis. Först en bar arbetsdag, sedan fika med härliga människor som delar ens intresse, och en fantastisk solnedgång. Så vacker staden var, iklädd regndroppar och rosa skimmer.
Göteborg.
När jag tog den sista bilden, tänkte jag på alla dem som inte fått se hur ljuset reflekterar sig i stora glasögon. Och jag vet att det är fånigt, men jag blev så lycklig över att vara den jag är, just här och nu. Och jag kunde nästan inte sluta le resten av vägen hem.
Superfina bilder! :) Kram